Already as heavy as can be.
Is it overwhelming
To use a crane to crush a fly?
It's a good time for Superman
To lift the sun into the sky
Cause it's getting heavy
Well I thought it was already as heavy as can be
Tell everybody waiting for Superman
That they should try to hold on best they can
He hasn't dropped them, forgot them, or anything
It's just to heavy for Superman to lift
Jag vet. Jag hatar också när folk lägger in alldeles för långa låttexter. Jag läser dem sällan. Men det här är inte en hel låttext. Det är är ingen vanlig låttext. Eller för dig kanske. Inte för mig. Den här förklarar så mycket. Så mycket om mig. Just nu. Den är något jag håller fast om. Något som jag tror. Nej. Tycker. Är sant. San. För mig är Superman inte någon snubbe i blå kropsstrumpa. Som min pappa läste serietidningar om när han var liten. För mig är Superman någon jag tror på. Superman är Gud. Men Gud är Superman också. För han kan göra nästan vad som helst.
Och just nu är det särskilt de två sista meningarna som hjälper mig.
He hasn't dropped them, forgot them, or anything
It's just to heavy for Superman to lift
För Gud glömde oss inte. Det är bara det att sorg tar tid. Han kan inte bara lyfta bort den. På en gång. Vipps. För sorgen är en viktig del av det här. Sorg är det här. Här är hela låttexten. Iron and Wine. Dock en cover. Tror jag.
I morgon är dagen då allt kommer rivas upp igen. Begravning.
And you don't have a clue.
Jag tror att man lär känna sig själv. Precis som du lär känna någon främling. För öppnar du dig inte för dig själv så kommer du aldrig lära känna dig själv. Man måste ta tid fört att lära känna sig själv. Men det är svårt. Jag känner inte mej själv. Inte helt. Jag vet att jag heter Hanna. Att jag är född 1993. Att jag är 16 år. Sån där information som man får inpräntad. Sånt man ska veta om sig själv.Sånt som andra talar om för en.
Men om man tar det hela till ett djupare stadie. Om man verkligen går in i sig själv. Och frågar. Vem är jag?! Vad får du för svar då? Får man ett svar? Det är inte säkert. Jag får inget säkert svar. Vissa dagar är jag en Hanna. Andra en annan.
Men vilken Hanna jag än är så vet jag vissa saker om mig själv. Jag vet att jag är helt fast i en bok serie. En bok serie som har ett namn. Men säger jag det högt till alla har alla fördommar om den serien. På grund av hysterin runt den. Visst. Jag är också hysterisk. Jag älskar serien. Den betyder massor för mig. Annars hade jag inte lagt så mycket pengar på den. Jag har lagt över 1000 kr på den. Minst. Men så länge den betyder något för mig. Så länge den är speciell för mig. Så länge jag älskar den. Så spelar det ingen roll vad andra tycker om den. Eller om mig på grund av att jag älskar den. Så därför säger jag det högt. Att det är Stephenie Meyers Twilight Saga jag älskar. Men jag säger det inte till alla. Jämt. Inte första gången jag träffar en människa. Jag ställer mej inte på en stol och skriker. "Jag heter Hanna och jag älskar Twilight Saga!".
Jag vet några saker till. Vilken Hanna jag än är. Jag vet att jag älskar Paramore. Att jag har en alldeles speciell relation till de bandet. Jätte speciell.
Att jag älskar indie också. Duvetmusik. Indie.
Och Simon Norrsveden.
Att det finns människor runt om kring mej som älskar mig för den jag är. Även om jag inte känner mej själv. Helt och hållet.
Att det finns männniskor jag älskar. Massor. Massor älskar jag dem. De som har en speciell plats i mitt hjärta. De är ganska många. Faktiskt.
You're something beautiful.
Människor. Alla dessa människor. På en och samma fläck. Fläcken har ett namn. Ikea.
Har du någonsin varit på Ikea med tre människor över 50 år? Bara du och de tre 50+arna. Jag var det idag. En upplevelse. En som är rationell. En som tänker ett steg längre. En som är praktisk och vill att sakerna ska passa ihop. Hur går det ihop? Går det ihop? Men det var ganska spännande hur som helst. Att bara stå där. Säga nått ibland. Nått smart. Nått osmart.
En av den frågade. Hur jag orkar vara på Ikea. Denna lilla fläck med så otroligt mycket människor. Alla på samma ställe. Jag svarade. Att jag liksom stänger av den delen av hjärnan som inte orkara vara på ett sånt ställe. Jag tänker på något annat. Jag står och kollar på människor. Det är ganska kul att kolla på människor. Kolla på kläder. Skor. Jag gillar att kolla på skor. Jag gillar skor. De säger rätt mycket om människor har jag fått för mig. Men vad säger mina skor om mig? Hoppas de inte säger fel saker. Sänder ut fel signaler. Vilka signaler sänder Converse ut?
Hur som helst. Människor. Dessa små. Stora. Djur. För vi är ju faktiskt djur. Men vi ser oss som något mer. För vi är väl något mer? En chimpans är till 98% lik oss. Det tror man inte när man ser chimpansen svinga sig i träden. Plocka loppor på sin vän. Skrika lite.
Men är vi så olika? Nej. Vi svingar oss också i träden. Våra träd är bara inte träd. Idag var vårat träd Ikea. Plocka loppor. Idag var våra loppor inte loppor. Lopporna är ju en social grej bara. Lite kärlek. Vi behöver social kontakt. Dagligen. Och kärlek. Vi skriker också. Massor. Om många saker. Vad skrek du senast om? Tvätten? På hunden? Din syster som var hopplös? På en hammare som slog dig på tummen. För det var ju hammaren. Inte du. Som slog fel. Nejnej.
Vi är lika. Allihop är vi lika. Fast på olika sätt. Lika på olika sätt. Lika barn leka bäst. Tur att alla är lika då. Lika fast på olika sätt. Vi beter oss olika. Men innerst inne har vi en likhet med någon annan. Som är lite lik någon annan.
Allt hänger ihop. Är uträknat. Av någon. Något. Jag tror jag vet vem. Någon annan har en annan teori.
Men jag tror på min teori.
This is what we have.
Vi pratade, lagade lunch, pratade, pratade, lyssnade på musik, gick till ica, pratade, åt glass, pratade, spelade TP, pratade. Att något så enkelt kan ge en så mycket. För det ger en verkligen mycket. Man känner så mycket av att umgås med människor man älskar. Allt blir bra. Man glömmer allt tråkigt. Om bara för några minuter, timmar. Allt är bra då. Med vännerna.
Jag kom att tänka på en låt. Ja, en till. Musik är en stor del av mitt liv. Den här gången var det Maia Hirasawa. This Is What We Have heter låten. Den har en vacker text. En sann text. Rakt i hjärtat sitter den. Speciellt en del av texten.
Maybe this is life
And it's not that bad after all
This is what we have
And what we'll never lose
För det här är faktiskt livet. Hur gärna eller ogärna man vill det. Och nej, det är inte alltid bra. Allt kan vara skit ibland. Det kan vara så ganska ofta. Länge. Mycket. Men så är det. Och vi måste komma ihåg att allt som händer, händer för att det finns någon mening med det. Jag tror det. Jag tror att man måste tro det. Det finns en mening med allt. För vad skulle man göra om man tappade hoppet? Det skulle inte gå att leva. Inte utan hopp. Det är hoppet hon bär en. Hur liten eller stor du än är så finns det alltid där. På din sidan. Hoppet. Hoppet som bär. För livet är något som vi blir inslängda i. För att göra det bästa av det. Allt blir inte bra. Men försöker man inte. Då blir inget bra.
Iblan orkara man inte försöka. Det är ok. Man måste inte alltid. Ibland får andra försöka åt en. Det går det med. Men man kan inte låta andra försöka åt en jämt. Jämt och ständigt. Du måste hjälpa till själv. Försöka.
För alla kan försöka. Och alla kan lyckas. Inte alltid. Men ofta lyckas vi. Med små och stora saker. Vi har lärt oss att gå. Att prata. Skriva. Läsa.
Allt har vi lärt oss
Allt kan vi lära oss igen
Så sjunger Laleh. I sin låt Svalorna.
Nu har jag skrivit mycket. Men det blir så. När man kommer igång och fingrarna kliar. Jag vet inte om någon orkat läsa. Men jag behövde skriva. För att få mig själv att förstå. För jag förstår inte alltid. Att jag lyckas. Att man måste försöka.
Man måste försöka för att kunna lyckas.
This is how we'll stand when they burn our houses down.
Men jag pratar på msn. Istället. Jag gillar inte telefoner. Kan inte prata i telefonen. Är dålig på det. Vad ska man säga? Det blir så många pinsamma tystnader. Så jag skickar ett sms istället. Pratar på msn. Tre bokstäver. Många tre-bokstävers-kombinationer. Sms, msn, pms. Alla innehäller S.
Vad står sms för? Skicka-med-skrift? Skriv-massa-skit? Jag vet inte. För det heter ju sms.
Men jag pratar på msn. Med någon jag älskar. Min kusin. Carolina. Jag älskar dig. Vi ses snart. Och då kan vi prata. Utan sms och msn. På riktigt. Massor kan vi prata. Det behöver vi. Eller hur?
Fem fingrar ska skydda dig.
Ett är månen
Ett är solen
Ett är polstjärnan bakom molnen
Ett är hopp
Och ett är tro
Handens fem fingrar
Vaggar dig till ro
Stort är mörkret nu
Månen är itu
Men det är natten
Som gör dagen ljus
Låten heter Handens fem fingrar och är skriven av Peter LeMarc. Den jag tänker på sjungs av mina kusiner. Och Lisa Nilsson. Mina kusiner sjöng den på min farmors minnesstund. Efter begravningen. 9 januari 2008. De sjöng den i kväll också. Ute på Björnön. Jag. Jag har. Nej. Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Men låten betyder mycket för mig. Det finns så många minnen i den låten. Så många tårar. Så många jobbiga minnen. Men det finns också hopp in bäddat i låten. Handens fem fingrar vaggar dig till ro. Ro. Efter döden får man ro. Inte en eka. Utan ro. Vila.
Den låten är vacker. Om jag kunde sjunga skulle jag sjunga den för min mormor. Jag kan inte sjunga. Jag önska att jag kunde. Jag drömmer om det. Men jag ska sjunga den för henne. Sen någon dag då vi är själva. Då ska jag sjunga den för henne.
För den är så vacker.
You gave us some place to go.
Varje rubrik för inläggen här är en titel. Eller en rad ur en låt. En låt som jag känner igen mig i för tillfället. Det var en låt som gav namn åt den här bloggen. Paramores underbara Breathe/Until Tomorrow. Om det är någon låt jag alltid ryser av så är det den. Hur man än känner sig kan man känna igen sig i den. Här är den. Ge den en chans. Lyssna. Känn. Snälla, berätta var du tyckte. Är det bara jag. Som känner så otroligt mycket för låten? Kan det vara bara jag? Nej, så är det inte. För de som skrev låten. De måste ju också ha kännt. Läste det här förut.
"I love this song! Hayley Williams is a musical genius! Her face should be on money!"
Och kan inte annat än att hålla med. Hayley är helt otrolig. Det är hon som sjunger Breathe/Until Tomorrow.
Nu måste jag äta. Mat. Igen. Man äter väldigt mycket... Jag ska snart åka till sommarstugan några dagar. Ska bli skönt.
I'll put my trust in the savior.
Hon får träffa alla hon inte träffat på så länge. Och vi kommer ju sen. När vi är klara här. Då ses vi igen. Men vi vet inte när. Vi vet bara att vi ses igen. Sen.
Det gjorde så ont. Det gör så ont. Det kommer göra ont länge till. Men det kommer bli bättre. Man får minnas det vackra. Det fina minnena. Och det är många. Många och vackra. Och de kommer aldrig att försvinna. Det finns alltid kvar. Vad som än händer.
Jag älskar dig. Vi ses. När jag är färdig här.
There are things that drift away.
Livet är inte perfekt. Kan inte vara prefekt. Även om det vissa dagar ser ut så. Man ser inte det svarta. Bara alla färgerna. Sen. Senare. Ser man allt det svarta på en gång. Allt kommer på en gång. Slår en nästan till marken. Man får hålla i sig. För att stå kvar. Oftast orkar man stå kvar. Men inte alltid.
Det är lite så mitt liv ser ut just nu. Det svarta har kommit ikapp. Går inte att se förbi längre. Det har kommit ikapp. Men jag står upp. Än så länge.
Jag är bra på att gömma och inte visa. Har alltid varit. Det är väl en överlevnadsinstinkt. Att inte visa sig svag. För gör du det kliver de på dig igen. Eller så räddar de dig. Du vet inte. Du vet aldrig. Och jag törs inte chansa. Så jag gömmer. Och försöker. Försöker se glad ut. Har blivit så bra på att se glad ut. Det är bara Han som ser hur jag ser ut egentligen. Och när jag spricker ser alla. Och för att läka måste man spricka. Men så länge får bara Han se.
Var ute på en promenad idag. Med Iron and Wine i iPoden. Det är musiken. Texterna. Som gör det.
Jag såg en igelkott. Nej. En halv. Ja, en halv igelkott. Död. Låg vi vägen. Och den var inte överkörd. Kan inte ha varit. Ett hjul kan väl inte slita isär den? Slita isär igelkotten till två halvor. Det måste ha varit någon. Några. Något. Hur kan man göra så? Dela en igelkott i två? Kotten kan inte göra något. Inget motstånd. Den lilla igelkotten vänder andra kinden till. Vad annat kan han göra? Han kan inte försvara sig mot Några. Några starkare. Några som vill dela honom. Jag frågade.
Varför? Vad har han gjort?
Fick inget svar. Bara en känsla. Livet är inte perfekt. För någon. Det svarta kom ikapp honom. Igelkotten. Allt på en gång. För mycket på en gång. Nu är den borta. Bara halva kroppen kvar.
En halv igelkott. Livet är inte perfekt. För någon.
Inte ens för igelkotten som är så liten. Hur skulle det då kunna vara prefekt för oss som är så stora?
Kraft. Jag går på kraft.
Jag är så trött.
Ibland är en lögn det finaste man har.
Finns det något bättre än att drömma sig bort med en bok? Avslappning. Det var nog det som drog mej till Twilight. Fast inte bara. Men det var en del av det. Att drömma sig bort till något som man tycker är perfekt. Det är bara böcker som är perfekta. Verkligheten är aldrig perfekt. Alltid sprickor. Även om fasaden är perfekt är det sprickor inne i rummen. Spackel. Med böcker gömmer och glömmer vi. Skapar sånt vi drömmer om. Fantasin kan härja fritt. När man skriver får man leka. Även om man är vuxen. Ta ut svängarna. Låtsas. Det är bra. Man behöver leka ibland.
Twilight är lycka för mej. Kärleken i böckerna. Inte alltid lycklig. Som här. I världen. Realistisk men ändå fantasi. Vampyrer och varulvar. Sånt vi drömmer om. Många känner skräcken för. Inte jag. Jag drömmer om att de fanns. Här. Sida vid sida med oss. Dej och mej. Under sängen. Ute i skogen. På stan. Vill tro att de finns. En del av de där vi kallar fantasiväsen. De ingen vill tro finns. Kanske finns de. Vi bara förnekar. Vi förnekar för mycket.
För inte finns de?
Tomtar och troll.
Vampyrer och varulvar.
Spöken och sånna.
Fantasiväsen. Fantasifoster.
Men vad gör vi om de finns?
Jo, vi förnekar. Förvisar dem till böcker och filmer. Där de hör hemma. Vi drömmer om dem ibland.
Mardrömmar kallas de oftast då. Dagdrömmar.
Dreamless sleep will fall.
Jag älskar skivaffärer. Jay's. Skivbörsen. Jag kan fördriva tid. Njuta av allting. Kolla på människorna som är där. På en del syns det på. Att de lever för musiken. Köpte till slut skivor. Två stycken. Tre egentiligen. Vart glad när jag hittade en dubbel med Iron& Wine. En massa matreal som tidigare inte getts ut. Vardagslycka. Dagen vart lite bättre.
Mitt rum är nästa tomt. Ser dött ut. Är rätt dött där. Har flytta in i gästrummet. Den blåa färgen jag älskade så mycket när jag var liten ska väck. Bort och iväg. In med renoveringstapet och vit färg. Måla taket. Elementet. Dörrlister. Allt ska målas. Gömma allt gammalt. Då syns det inte. Vad är det egentilgen som ska gömmas? Ingen vet.
Tjugo kilo bly har jag runt min ena fot.
Stjärnfallet är jag
Och du är himlen jag föll från en dag
Jag läste en sak på Simon Norrsvedens blogg jag vart så glad över idag. Det var en intevju. Från en tidning. Eller nätet. Jag minns inte. Hur som hellst. Simon sa något som gjorde mej glad. Något man inte hör så ofta. Men något som är så sant. Om du frågar mej. Han sa.
Men oavsett hur bra man är på engelska så kan man inte uppnå samma effekt, samma förståelse eller känsla för det man sjunger om det inte är på ens egert språk.
Tack Simon. För att du sa det. För det stämmer så bra. Känslan du får när du lyssnar på bra musik på svenska är. Underbar. Överväldigande. Den känslan du får när du lyssnar på Simons musik. Jag ryser när jag lyssnar på Utan ett ord. Jag kan få tårar i ögonen ibland. Jag känner så oerhört mycket. Och det är så det ska vara med musik. Musik är inget man lyssnar på bara för att. Musik är. Musik ÄR. Och den ska för alltid VARA. Musik är något underbart som vi ska vara rädda om. Något vi ska vårda. Något som kan växa. Om vi ger den chansen. Den kan växa sig stor och vi vårdar och göder den. Om vi når ut till människor. Om männsikor känner igen sig. Om människor känner.
Jag känner när jag lyssnar på musik.
Gör du?
Eller lyssnar du bara för att?
With your arms like towers.
Jag var så rädd för åskan när jag var liten. Eller rädd. Jag vart apatisk. Av åskan. Gick inte att få kontakt med mej. Jag var inne i en lite bubbla av rädsla och förtvivlan. Med ett par hörselskydd som mussepigöron. Hörsonlurar döpte jag dem till. Somnade alltid efter åskan. Av utmattning. Jobbigt att vara apatisk.
Rätt som det var försvann rädslan. Hux flux. Nu är jag kanske till och med för orädd. Vart så sugen i går natt att gå upp på taket. I regnet och åskan. Ta med mej kameran. Få bilxtarna att fastna. Kunna ta fram dem när som hellst. Men jag gjorde det inte. Hade bara blivit ner jagad igen. "akta dej för åskan". Kanske var där rädslan började? Att åskan ses som farlig av så många. Är den inte det? En oövervinelig naturkraft? Stark. Farlig. Tor med sin hammare och kärra. Tor och hans kompis Oden. Eller hur var det? En häst med åtta ben. Hetter nått på S. Sleipner? Hm.
Klickar runt på youtube. Jimmy Eat the World just nu. Hear you me. Vacker låt.
May angels lead you in. Hear you me my friends.
On sleepless roads the sleepless go. May angels lead you in.
Utan ett ord.
Just nu är man instängd i lilla Barkarö. Power Meet. Eller Power Big Meet. Vad heter det egentligen? Drygt är det i alla fall. Man kan inte ta sig någon stanns. Bara massa amrikanare över allt. Gamla bilar. Rostiga. Avgaser. Kanske en del fina?
Mamma och pappa cyklade in och kollade på crusingen. Finbliscrusingen som det heter. Ett ord. Nja. Tyckte jag skulle följa med. Nej tack. Åk ni. Som tack för att jag stannade hemma och diskade fick jag en påse sura remmar. Det kanske säger lite om hur kul jag tycker det är med amrikanska bilar. Stannar hemma och diskar istället. Vilken 16 åring skulle göra det? Jo, jag. Fast jag diskade inte hela tiden. Jag satt vid datorn och läste massor om Twilight Saga som jag redan visste oxå. Och Robert Pattinson. Läste låt texter. Tänkte på allt och inget. Skönt faktiskt. Lite stillhet. Att vara ensam hemma. Ingen som tjatar om något. Njuter av sådant. Datorn, min iPod och en bok så överlever jag i dagar. Om inte veckor. Jag är nog inte som alla andra. Tur det. Jag är ju jag. Jag är Paramore och Twilight Saga. Och en del annat oxå. Lite kött och ben och sånnt. Ett hjärta mitt i någon stanns. En blindtarm och två öron. Sånnt man tydligen behöver. Fast inte blindtarmen. Det kan man ta bort. Bort med den bara. Finns en del annat man inte heller behöver. Och en himla massa saker man behöver. Jag behöver. Jag behöver. Jag behöver nog sova. Mitt huvud känns. Känns lite segt. Sömn. Sova alldeles för länge och vakna av en mamma som susar in i rummet och påpekar att dagen flyr. "sov inte för länge". Jo, jag gör nog det. Blir kanske bra så. Fast ibland är det skönt att gå upp tidigt. Känslan av att bara du i hela världen är vaken just nu. Härlig känsla det.
