This is what we have.
Vi pratade, lagade lunch, pratade, pratade, lyssnade på musik, gick till ica, pratade, åt glass, pratade, spelade TP, pratade. Att något så enkelt kan ge en så mycket. För det ger en verkligen mycket. Man känner så mycket av att umgås med människor man älskar. Allt blir bra. Man glömmer allt tråkigt. Om bara för några minuter, timmar. Allt är bra då. Med vännerna.
Jag kom att tänka på en låt. Ja, en till. Musik är en stor del av mitt liv. Den här gången var det Maia Hirasawa. This Is What We Have heter låten. Den har en vacker text. En sann text. Rakt i hjärtat sitter den. Speciellt en del av texten.
Maybe this is life
And it's not that bad after all
This is what we have
And what we'll never lose
För det här är faktiskt livet. Hur gärna eller ogärna man vill det. Och nej, det är inte alltid bra. Allt kan vara skit ibland. Det kan vara så ganska ofta. Länge. Mycket. Men så är det. Och vi måste komma ihåg att allt som händer, händer för att det finns någon mening med det. Jag tror det. Jag tror att man måste tro det. Det finns en mening med allt. För vad skulle man göra om man tappade hoppet? Det skulle inte gå att leva. Inte utan hopp. Det är hoppet hon bär en. Hur liten eller stor du än är så finns det alltid där. På din sidan. Hoppet. Hoppet som bär. För livet är något som vi blir inslängda i. För att göra det bästa av det. Allt blir inte bra. Men försöker man inte. Då blir inget bra.
Iblan orkara man inte försöka. Det är ok. Man måste inte alltid. Ibland får andra försöka åt en. Det går det med. Men man kan inte låta andra försöka åt en jämt. Jämt och ständigt. Du måste hjälpa till själv. Försöka.
För alla kan försöka. Och alla kan lyckas. Inte alltid. Men ofta lyckas vi. Med små och stora saker. Vi har lärt oss att gå. Att prata. Skriva. Läsa.
Allt har vi lärt oss
Allt kan vi lära oss igen
Så sjunger Laleh. I sin låt Svalorna.
Nu har jag skrivit mycket. Men det blir så. När man kommer igång och fingrarna kliar. Jag vet inte om någon orkat läsa. Men jag behövde skriva. För att få mig själv att förstå. För jag förstår inte alltid. Att jag lyckas. Att man måste försöka.
Man måste försöka för att kunna lyckas.
ja, så kan det bli för mig med. Jag börjar skriva något litet och sen blir det bara mer och mer och tillslut kommer allt. Det är konstigt men kanske så det ska vara.
svar: ja men problemet är bara om jag ska skriva ALLT som jag vill skriva eller om jag inte vill vara så personlig... jag vill inte att vissa ska läsa det för att det mina innersta tankar typ... och starta upp en helt ny anonym blogg vill jag inte för jag har redan tre stycken.
Men jag kan ju skaffa lösen och bara ge ut lösenordet till vissa... :P
svar: ja jag älskar också bibliotek. Det är ju ett stort hus fyllt med böcker. Men känslan är annorlunda. Det är mer en känsla av att här finns det mycket och mer och man får ta del utav det ett tag. Det är också något fint som jag gillar :)
