bloody breakfast.

sitter med fötterna på baslådan.
har dragit upp basen på max.
fötterna vibrerar. härligt.
vad skulle musik vara utan mycket bas..?

mitt liv är ganska enkelt just nu.
det är både bra och dåligt.
bra för att det mesta är ganska enkelt.
dåligt för att det kanske är lite för enkelt..?

var förbi hos adonis idag.
kom hem med ignore this och en beställning på hold me down.
fint. musik är livet. om någon missat det.

i've made a home here for me.

lov. äntligen, som jag har längtat.
plugg-pausen är varmt välkommen.

morgondagen kommer spenderas i bilen.
hela vägen upp till fjällen.
ska till något ställe bakom idre. hm.
jag har fått ner otroligt mycket saker i två pytte små väskor.
funderar dock på var jag ska plats med necessären.
har fyllt varje vrå. till max.

hoppas även på att hosta ska ge sig.
och snuvan ska inse att den inte är välkommen och ge sig av igen.
jag vill inte vara sjuk. nej tack.

att köpa fyra böcker på bokrean var inte svårt.
varför inför ingen skivrea?
jag vill ha mer ny bra musik. nu.
brand new. mera you me at six.
och massa annan ny musik som väntar på att upptäckas av mig.
att upptäckas av världen.

springer att sista varv i huset och letar efter saker jag glömt.
hittar inget.
jag kanske inte glömmer något i år.

världen väntar på mig.

Loose your hunger, you loose your way.

Jag tror att vi alla någon gång har märkt av blickar.
Blickar värderar oss. Scannar oss. Kollar om vi är godkända.
Blir du inte godkänd får du ännu en blick.
Kanske ett hånleende. En viskning när ingen tror du ser.
Jag lovar. Alla har kännt av dem.
Tyvärr.

Klär du dig på ditt eget vis eller har din egen speciella frisyr får du fler blickar. Höjda ögonbryn.
Jag absolut älskar männsikor som har egen, speciell stil.
Människor som törs gå sin egen väg.
Människor som inte bara smälter in i mängden.
De som vågra synas och inte skämms för det.
Jag beundrar dem.

Jag fick själv en sådan blick, som jag beskrev, idag.
En värderande blick.
Jag vet att jag inte blev godkänd. Det syntes tydligt.
Till och med ett litet hånleende fick jag.
Men jag höjde mitt huvud och log. Gick vidare.
Kände mig självsäker.
Jag önskar att man alltid kände sig så självsäker.


Broder Daniel - Shoreline
Fin låt, fin text. Inspererande som tusan!

But you're already all of these things.

Jag känner mig trött och tom.
Prov att plugga till.
Matte att förstå.
Känslor.
Allt i en stor röra. Kaos.

På torsdag är det urnsättning.
Känns jobbigt. Trots det ändå lite bra.
Någonstans långt inne i mig.
Att få ett ställe att gå till.
Där man kan känna att hon är.

Jag tar hjälp av en av de stora faktorerna i mitt liv.
Som så många gånger förut flyr jag.
In i.
Musiken.

If I knew what I needed,
If I knew what was good for me,
I, I'd be down on my knees begging "please, please, please
let your light shine bright inside of me."
Shine bright in me.
                               - Outro, Miracle - Paramore

I pray I was in this world.

Morfar åt med mamma och mig. Här. I kväll. Kvällsmat.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att mormor inte finns mig här längre.
Samtidigt som en del av mej accepterade det samtidigt som jag såg henne.
På natten den 12 Juli.
Så kan en annan del inte acceptera det. Inte alls.
Kommer den delen någonsin göra det?
Kanske. Inte.
Jag tror inte det.

Tiden läker inte alla sår.
Det vet vi alla.
Ändå säger vi det.
För att vi måste ljuga.
Ibland är en lögn det finsate man har.
Så vi säger det. Hoppas att om vi säger det tillräckligt ofta.
Så kanske någon stackare börjar tro på det.




Robert Pattinson - To Roam
Fantastisk text på den låten. Allt är sant.
Om mig i alla fall.

Never making a single sound.

Måndag. Första dagen på en ny vecka. Om någon missat det.

Höst. Skolan drar igång igen. Lektioner, bussar och läxor.
Lektioner som släpar sig fram. En del som går fort.
Bussar som kommer för sent. Bussar man missar.
Läxor. Mer eller mindre. Som måste göras.

Mer än en timme till nästa buss idag när jag slutade. Gick till bibblan.
Kollade runt bland de engelsk-språkiga böckerna. Hittade inget speciellt.
Gick in på pressbyrån. Och såg något.
Rock Sound
. En tidning.
Paramore på framsidan. Billig var den också.
Då blir man glad.
Letade efter ett nytt nummer av Groove.
Skulle vara en artikel om Simon där.
Hittade ingen tidning. Synd.




Breathe/Until Tomorrow med Paramore
Låten som inspererat mej. Till mycket.
Bland annat den här bloggen.

People are like songs.

Nu har jag kommit hem igen. Har varit i stugan sedan i torsdags. Efter 3-4 dagar brukare det bli sådär... rastlöst. Allt som finns att göra är gjort. Man har läst massor redan. Badat. Solat. Plockat lite svamp. Rensat den. Stekt den. Ätit den. Slut.
Men jag har gjort något jag aldrig tidigare gjort. Jag har vindsurfat. Eller... surfat. Jag kan få upp seglet ur vattnet. Men när vinden trycker i så hamnar jag i plurret. Plask. En gång lyckades jag hålla emot. Och vilken känsla! Absolut någonting jag vill göra igen! Men ont i armarna får man...

I morgon börja mamma jobba. Så då är jag själv hemma. Det är något jag gillar. Men jag tror att jag så åka ner på stan. Måste inhandla lite grejer. Smått-och-gott. Fast ramar är inte goda alls. Och rakblad är så jobbiga och svälja.




Jag har läst ikapp på Simons blogg. Jag vet. Jag tjatar om den. Men det är min favorit blogg. Och min musik. Och min. Jag gillar sättet han skriver på. Sättet han sjunger på. Sättet han skriver sina texter på. Fint är det.

Nu ska jag posta ett brev. Snigel post. Jag tror att hon vet att det är henne brevet ska till.

Already as heavy as can be.

Is it overwhelming
To use a crane to crush a fly?
It's a good time for Superman
To lift the sun into the sky
Cause it's getting heavy
Well I thought it was already as heavy as can be

Tell everybody waiting for Superman
That they should try to hold on best they can
He hasn't dropped them, forgot them, or anything
It's just to heavy for Superman to lift

Jag vet. Jag hatar också när folk lägger in alldeles för långa låttexter. Jag läser dem sällan. Men det här är inte en hel låttext. Det är är ingen vanlig låttext. Eller för dig kanske. Inte för mig. Den här förklarar så mycket. Så mycket om mig. Just nu. Den är något jag håller fast om. Något som jag tror. Nej. Tycker. Är sant. San. För mig är Superman inte någon snubbe i blå kropsstrumpa. Som min pappa läste serietidningar om när han var liten. För mig är Superman någon jag tror på. Superman är Gud. Men Gud är Superman också. För han kan göra nästan vad som helst.
Och just nu är det särskilt de två sista meningarna som hjälper mig.
He hasn't dropped them, forgot them, or anything
It's just to heavy for Superman to lift
För Gud glömde oss inte. Det är bara det att sorg tar tid. Han kan inte bara lyfta bort den. På en gång. Vipps. För sorgen är en viktig del av det här. Sorg är det här. Här är hela låttexten. Iron and Wine. Dock en cover. Tror jag.

I morgon är dagen då allt kommer rivas upp igen. Begravning.


This is what we have.

Idag har varit en bra dag. Jag har träffat Fia. Det var länge sen. Jag har skrattat massor. Det var också ett tag sen. Skratt är verkligen bra. Man bli glad av det. Även om man själv inte skrattar. Även om du hör någon annan skratta. Man blir lite gladare av det. Men jag har skrattat idag. Jätte mycket. Jag har vunnit över Fia i TP. Till slut. Men det var rätt jämt. Men jag vann.
Vi pratade, lagade lunch, pratade, pratade, lyssnade på musik, gick till ica, pratade, åt glass, pratade, spelade TP, pratade. Att något så enkelt kan ge en så mycket. För det ger en verkligen mycket. Man känner så mycket av att umgås med människor man älskar. Allt blir bra. Man glömmer allt tråkigt. Om bara för några minuter, timmar. Allt är bra då. Med vännerna.

Jag kom att tänka på en låt. Ja, en till. Musik är en stor del av mitt liv. Den här gången var det Maia Hirasawa. This Is What We Have heter låten. Den har en vacker text. En sann text. Rakt i hjärtat sitter den. Speciellt en del av texten.

Maybe this is life
And it's not that bad after all
This is what we have
And what we'll never lose

För det här är faktiskt livet. Hur gärna eller ogärna man vill det. Och nej, det är inte alltid bra. Allt kan vara skit ibland. Det kan vara så ganska ofta. Länge. Mycket. Men så är det. Och vi måste komma ihåg att allt som händer, händer för att det finns någon mening med det. Jag tror det. Jag tror att man måste tro det. Det finns en mening med allt. För vad skulle man göra om man tappade hoppet? Det skulle inte gå att leva. Inte utan hopp. Det är hoppet hon bär en. Hur liten eller stor du än är så finns det alltid där. På din sidan. Hoppet. Hoppet som bär. För livet är något som vi blir inslängda i. För att göra det bästa av det. Allt blir inte bra. Men försöker man inte. Då blir inget bra.
Iblan orkara man inte försöka. Det är ok. Man måste inte alltid. Ibland får andra försöka åt en. Det går det med. Men man kan inte låta andra försöka åt en jämt. Jämt och ständigt. Du måste hjälpa till själv. Försöka.
För alla kan försöka. Och alla kan lyckas. Inte alltid. Men ofta lyckas vi. Med små och stora saker. Vi har lärt oss att gå. Att prata. Skriva. Läsa.

Allt har vi lärt oss
Allt kan vi lära oss igen

Så sjunger Laleh. I sin låt Svalorna.

Nu har jag skrivit mycket. Men det blir så. När man kommer igång och fingrarna kliar. Jag vet inte om någon orkat läsa. Men jag behövde skriva. För att få mig själv att förstå. För jag förstår inte alltid. Att jag lyckas. Att man måste försöka.
Man måste försöka för att kunna lyckas.

Dreamless sleep will fall.

En jobbig dag. En sån där som inte riktigt vill vara med. En sån där man bara vill hoppa över. Somna om och ignorera. Och somnade, det gjorde jag. Vaknade för sent. Fick stressa. Lunch vart frukost. Middag vart lunch. När blir det frukost? Sen. Senare. Kanske blir det frukost i morgon? Om jag har tur. Frukost och en bok. Fint.

Jag älskar skivaffärer. Jay's. Skivbörsen. Jag kan fördriva tid. Njuta av allting. Kolla på människorna som är där. På en del syns det på. Att de lever för musiken. Köpte till slut skivor. Två stycken. Tre egentiligen. Vart glad när jag hittade en  dubbel med Iron& Wine. En massa matreal som tidigare inte getts ut. Vardagslycka. Dagen vart lite bättre.

Mitt rum är nästa tomt. Ser dött ut. Är rätt dött där. Har flytta in i gästrummet. Den blåa färgen jag älskade så mycket när jag var liten ska väck. Bort och iväg. In med renoveringstapet och vit färg. Måla taket. Elementet. Dörrlister. Allt ska målas. Gömma allt gammalt. Då syns det inte. Vad är det egentilgen som ska gömmas? Ingen vet.



With your arms like towers.

Varför är man alltid som kreativast på natten? Är det känslan av att ingen kan komma och störa? Jag har alltid ett block ligger vid sängen. Ett block och en penna. Så jag kan skriva. I går natt låg och och lyssnade på regnet och åskan. Såg blixtarna genom rullgardinen. Räknade elefanter. Du vet. Sådär som man gör för att få veta hur långt bort åskan är. En elefant, två elefanter, tre elefanter... Åskan verkande ha svårt att bestämma sig. 10 elefanter. 7 elefanter. 9 elefanter. 5 elefanter. Och 10 igen. Inte bara åskan som har beslutsångest. Alla har det. Man är bara mer eller mindre medveten om det.
Jag var så rädd för åskan när jag var liten. Eller rädd. Jag vart apatisk. Av åskan. Gick inte att få kontakt med mej. Jag var inne i en lite bubbla av rädsla och förtvivlan. Med ett par hörselskydd som mussepigöron. Hörsonlurar döpte jag dem till. Somnade alltid efter åskan. Av utmattning. Jobbigt att vara apatisk.
Rätt som det var försvann rädslan. Hux flux. Nu är jag kanske till och med för orädd. Vart så sugen i går natt att gå upp på taket. I regnet och åskan. Ta med mej kameran. Få bilxtarna att fastna. Kunna ta fram dem när som hellst. Men jag gjorde det inte. Hade bara blivit ner jagad igen. "akta dej för åskan". Kanske var där rädslan började? Att åskan ses som farlig av så många. Är den inte det? En oövervinelig naturkraft? Stark. Farlig. Tor med sin hammare och kärra. Tor och hans kompis Oden. Eller hur var det? En häst med åtta ben. Hetter nått på S. Sleipner? Hm.

Klickar runt på youtube. Jimmy Eat the World just nu. Hear you me. Vacker låt. 
May angels lead you in. Hear you me my friends.
On sleepless roads the sleepless go. May angels lead you in.

RSS 2.0