No one laughs at God in a hospital.
Sjukhus.
Jag minns alla de där månaderna i höstas. Alla gånger jag tog bussen upp dit. För att hälsa på. Försöka ge hennes tillvaro lite färg.
Jag minns hur jobbigt det var de där gångerna då hon var så dålig. När man knappt fick kontakt. Man fick prata. Medan man innerst inne grät. Skrek.
Varför, Gud?!?? Vad har hon gjort? Varför hon?
Hon, en så fin människa.
En av alla de där gångerna sitter etsad fast i mitt minnet. För alltid.
Hon var så dålig. Men jag och pappa fick upp henne ur sängen. Vi gick lite i korridoren. Hon och jag. Vad kan det ha varit? 20 meter? 30? Jag minns hur som hellst att hon var helt slut. Satt med droppställningen på en stol. Vi väntade på toaletten. Det tog tid. Lång tid. Men till slut vart den ledig. Jag frågade om hon klarade sig själv. Eller om hon behövde hjälp. Hon tog emot min hjälp. Och jag hjälpte henne. Så gärna. Det var det minsta jag kund göra. Men jag minns hur jobbigt det var att se henne så. Så svag att till och med ett toalettbesök var jobbigt.
Jag minns alla de där gångerna jag gick genom korridorerna på väg hem igen. Med en klump i halen och magen. Eller gråtandes.
Men jag minns också alla de där gångerna. Då man tyckte att det var lite bättre än vanligt. Hur glad man var då.
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one's laughing at God when they've lost all they got and they don't know what for
- Regina Spektor 'Laughing With'
Jag minns alla de där månaderna i höstas. Alla gånger jag tog bussen upp dit. För att hälsa på. Försöka ge hennes tillvaro lite färg.
Jag minns hur jobbigt det var de där gångerna då hon var så dålig. När man knappt fick kontakt. Man fick prata. Medan man innerst inne grät. Skrek.
Varför, Gud?!?? Vad har hon gjort? Varför hon?
Hon, en så fin människa.
En av alla de där gångerna sitter etsad fast i mitt minnet. För alltid.
Hon var så dålig. Men jag och pappa fick upp henne ur sängen. Vi gick lite i korridoren. Hon och jag. Vad kan det ha varit? 20 meter? 30? Jag minns hur som hellst att hon var helt slut. Satt med droppställningen på en stol. Vi väntade på toaletten. Det tog tid. Lång tid. Men till slut vart den ledig. Jag frågade om hon klarade sig själv. Eller om hon behövde hjälp. Hon tog emot min hjälp. Och jag hjälpte henne. Så gärna. Det var det minsta jag kund göra. Men jag minns hur jobbigt det var att se henne så. Så svag att till och med ett toalettbesök var jobbigt.
Jag minns alla de där gångerna jag gick genom korridorerna på väg hem igen. Med en klump i halen och magen. Eller gråtandes.
Men jag minns också alla de där gångerna. Då man tyckte att det var lite bättre än vanligt. Hur glad man var då.
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one's laughing at God when they've lost all they got and they don't know what for
- Regina Spektor 'Laughing With'
Kommentarer
Postat av: Linnéa
Hos mamma, försöker övertala pappa om att göra om här också.
Postat av: *Em
Heej :) Kikar in igen. Allt bra med dig idag?
Postat av: jenny
Ja, det är hemskt att se någon nära vara sjuk. Min mormor bor på ålderdomshem och är inte så pigg längre. Hon sitter mest och tittar, säger inget. Det va längesen jag var där. För det är ganska jobbigt att hälsa på henne när man ser henne så. Jag känner inte direkt min mormor så det är ju inte samma sak som med din mormor men jag vet ju ändå hur det är.. det är jobbigt
Trackback
