And you don't have a clue.
Jag tror att man lär känna sig själv. Precis som du lär känna någon främling. För öppnar du dig inte för dig själv så kommer du aldrig lära känna dig själv. Man måste ta tid fört att lära känna sig själv. Men det är svårt. Jag känner inte mej själv. Inte helt. Jag vet att jag heter Hanna. Att jag är född 1993. Att jag är 16 år. Sån där information som man får inpräntad. Sånt man ska veta om sig själv.Sånt som andra talar om för en.
Men om man tar det hela till ett djupare stadie. Om man verkligen går in i sig själv. Och frågar. Vem är jag?! Vad får du för svar då? Får man ett svar? Det är inte säkert. Jag får inget säkert svar. Vissa dagar är jag en Hanna. Andra en annan.
Men vilken Hanna jag än är så vet jag vissa saker om mig själv. Jag vet att jag är helt fast i en bok serie. En bok serie som har ett namn. Men säger jag det högt till alla har alla fördommar om den serien. På grund av hysterin runt den. Visst. Jag är också hysterisk. Jag älskar serien. Den betyder massor för mig. Annars hade jag inte lagt så mycket pengar på den. Jag har lagt över 1000 kr på den. Minst. Men så länge den betyder något för mig. Så länge den är speciell för mig. Så länge jag älskar den. Så spelar det ingen roll vad andra tycker om den. Eller om mig på grund av att jag älskar den. Så därför säger jag det högt. Att det är Stephenie Meyers Twilight Saga jag älskar. Men jag säger det inte till alla. Jämt. Inte första gången jag träffar en människa. Jag ställer mej inte på en stol och skriker. "Jag heter Hanna och jag älskar Twilight Saga!".
Jag vet några saker till. Vilken Hanna jag än är. Jag vet att jag älskar Paramore. Att jag har en alldeles speciell relation till de bandet. Jätte speciell.
Att jag älskar indie också. Duvetmusik. Indie.
Och Simon Norrsveden.
Att det finns människor runt om kring mej som älskar mig för den jag är. Även om jag inte känner mej själv. Helt och hållet.
Att det finns männniskor jag älskar. Massor. Massor älskar jag dem. De som har en speciell plats i mitt hjärta. De är ganska många. Faktiskt.
Jag känner igen mig, det finns ingen här på jorden som känner mig så bra som jag. Ingen känner mig nog riktigt över huvudtaget faktist. Men jag tror för att jag har svårt att öppna mig. Och skulle jag göra det så skulle ingen förstå. Du däremot förstår mig rätt bra faktist, tror att det är för att vi är rätt lika. Ingen av mina kompisar är som mig eller tänker som mig. Det är lite synd eftersom jag har känt dom ända sen dagis...
Känner också igen mig. Man lär nog aldrig känna någon fullt ut. Det är väl tur det. Jag menar, hur umgås man med en person man känner varje vrå av? Jag tycker det är kul när någon person överraskar.
På tal om hur mycket pengar du lagt ner på twilight, så vill jag inte ens börja räkna på muse. Börjar säkert närma sig 2000. Men det är värt varje öre.
