There are things that drift away.
Livet är inte perfekt. Kan inte vara prefekt. Även om det vissa dagar ser ut så. Man ser inte det svarta. Bara alla färgerna. Sen. Senare. Ser man allt det svarta på en gång. Allt kommer på en gång. Slår en nästan till marken. Man får hålla i sig. För att stå kvar. Oftast orkar man stå kvar. Men inte alltid.
Det är lite så mitt liv ser ut just nu. Det svarta har kommit ikapp. Går inte att se förbi längre. Det har kommit ikapp. Men jag står upp. Än så länge.
Jag är bra på att gömma och inte visa. Har alltid varit. Det är väl en överlevnadsinstinkt. Att inte visa sig svag. För gör du det kliver de på dig igen. Eller så räddar de dig. Du vet inte. Du vet aldrig. Och jag törs inte chansa. Så jag gömmer. Och försöker. Försöker se glad ut. Har blivit så bra på att se glad ut. Det är bara Han som ser hur jag ser ut egentligen. Och när jag spricker ser alla. Och för att läka måste man spricka. Men så länge får bara Han se.
Var ute på en promenad idag. Med Iron and Wine i iPoden. Det är musiken. Texterna. Som gör det.
Jag såg en igelkott. Nej. En halv. Ja, en halv igelkott. Död. Låg vi vägen. Och den var inte överkörd. Kan inte ha varit. Ett hjul kan väl inte slita isär den? Slita isär igelkotten till två halvor. Det måste ha varit någon. Några. Något. Hur kan man göra så? Dela en igelkott i två? Kotten kan inte göra något. Inget motstånd. Den lilla igelkotten vänder andra kinden till. Vad annat kan han göra? Han kan inte försvara sig mot Några. Några starkare. Några som vill dela honom. Jag frågade.
Varför? Vad har han gjort?
Fick inget svar. Bara en känsla. Livet är inte perfekt. För någon. Det svarta kom ikapp honom. Igelkotten. Allt på en gång. För mycket på en gång. Nu är den borta. Bara halva kroppen kvar.
En halv igelkott. Livet är inte perfekt. För någon.
Inte ens för igelkotten som är så liten. Hur skulle det då kunna vara prefekt för oss som är så stora?
