Breathe Until Tomorrow

jag har inte uppdaterat här på... länge.
sommar och fint väder är väl kanske två orsaker.

söndagen den 20 juni.
pier pressure i göteborg.
bra band och fina vänners sällskap.

sedan jag missat paramore i vintras hade jag nästa gett upp hoppet om att få se dem live.
i söndags stog jag bland så otroligt många andra och hoppade och skrek i frihamnen.
på scenen stod paramore.
jag har inte varit så hes sedan jag såg muse i oktober förra året.
lyckan var obeskrivlig.

många suddiga bilder blev det.
men suddiga bilder är väl bättre än inga bilder.
bilderna är tagna av mig och kopiering är inte okej.

    




 

jag har hittat en otroligt vacker låt.
plane crash dreams med josh farro och hayley williams.
jag vet inte hur jag har kunna missa denna låt.
jag lyssnar på den om och om igen.
tar in texten och bearbetar den.
precis så som jag så ofta gör med musik.



för mig är det viktigt med budskap.
musik är så mycket mer.
mer än noter och ord.
tillsammans väver orden och noterna mönster i mitt huvud.
smälter ihop till något nytt.
någonting vackert.

laleh var min första musik-förälskelse.
jag såg coverarten till hennes självbetitlade album 'laleh' och på något vis fastnade bilden på min näthinna.
pappa och jag fick gå tillbaka till skivaffären samma dag och köpa albumet.
jag hade ingen aning om vem laleh var. vilken sorts musik hon gjorde.
men det var något med skivan. något som gjorde att jag var tvungen att ha den. 

och nu i efterhan är jag så glad för det. så jätte glad.
laleh är en människa jag verkligen ser upp till. 
hon är sig själv. alltid. 
vid intevjuer slänger hon inte bara ur sig svar. man ser hur hon tänker. noga. innan hon svarar. varje gång.
varje svar kommer från ett ställe djupt inne. 

lika så hennes texter. de berör. 
precis så som texter ska. 




 

 

I går kväll såg jag och tre kompisar Muse på Hovet.
Något av det absolut häftigaste jag någonsin gjort! Jag förstår verkligen varför Muse har vunnit pris för bästa liveakt, det var helt magiskt. Två av de bästa timmarn i mitt liv hittills. I går natt när jag kom hem kom mamma upp och undrade hur det varit. Jag kunde knapt svara, kunde inte beskriva det med ord. De täckte inte till. Så jag tänker inte försöka nu heller. En video får göra det. Halv-dålig kvalité. Men så får det bli. Och så får du tänka på att det är 100 ggr häftigare live.



Resistance live från hovet 24.10.2009

Jag skriver ofta om musik.
Om inte här. Någon annan stans.
Pratar om den.

Om musikens betydelse för mig.
Den är så stor.
Stor och varm och härlig.
Stor och hemsk och läskig.

Idag för Hayley, Josh och Taylor stå för något litet.
Som åtminstonde jag tycker är bättre än orginalet av 'Kings of Leon'

Idag är det en bra dag. För mig. Och andra Paramore fans.
En ny video. Premär. Låt från nya skivan som kommer 29 september.
Igonrance. Heter låten.
Och videon. En helt ny dimetion. En ny fantastisk video. Som fick mej tårögd. 
Inte så svårt nu för tiden. Men i alla fall.  

Jag älskar texten. Jag känner igen mig.
Det är mig Hayley sjunder om.



Dålig kvalité. Jo. Jag vet.
Här är det dock bättre kvalité.

Hur kan musik få en att känna så mycket? Jag lyssnade för några minuter sedan på Paramore's My Heart från Anaheim. Jag får tårar i ögonen och blir helt uppslukad. Inne i musiken. 
Precis som varje gång jag lyssnar på den verisonen av My Heart. Det är något speciellt med den. Något magiskt. Magi.

Lyssna på den. Ge okänd musik en ärlig chans. Ibland är det värt det. Jag tror det i det här fallet.

Fem fingrar ska skydda dig
Ett är månen
Ett är solen
Ett är polstjärnan bakom molnen
Ett är hopp
Och ett är tro
Handens fem fingrar
Vaggar dig till ro
Stort är mörkret nu
Månen är itu
Men det är natten
Som gör dagen ljus

Låten heter Handens fem fingrar och är skriven av Peter LeMarc. Den jag tänker på sjungs av mina kusiner. Och Lisa Nilsson. Mina kusiner sjöng den på min farmors minnesstund. Efter begravningen. 9 januari 2008. De sjöng den i kväll också. Ute på Björnön. Jag. Jag har. Nej. Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Men låten betyder mycket för mig. Det finns så många minnen i den låten. Så många tårar. Så många jobbiga minnen. Men det finns också hopp in bäddat i låten. Handens fem fingrar vaggar dig till ro. Ro. Efter döden får man ro. Inte en eka. Utan ro. Vila.
Den låten är vacker. Om jag kunde sjunga skulle jag sjunga den för min mormor. Jag kan inte sjunga. Jag önska att jag kunde. Jag drömmer om det. Men jag ska sjunga den för henne. Sen någon dag då vi är själva. Då ska jag sjunga den för henne.
För den är så vacker.

Nu lyssnar jag på Jimmy Eat World igen. Jag älskar Hear You Me. Lyssnade du förut? Jag la upp en länk. Gjorde du inte det? Gör det nu. Snälla. Här är den. Igen. Den är så fin. Jag blir hel. Ja, hel. Hel som i inte trasig. Det är skönt. Vacker låt. Jag blir hel av musik. När muskien beskriver dig. Eller dina känslor. Då känns det bättre. Man vet att man inte är ensam. Det är någon annan som också har upplevt det där som du känner just nu. Du är inte ensam. Du är aldrig ensam. Trots att man tror det ibland. Det är då man behöver veta. Och när jag känner så. Då lyssnar jag på min musik. Musiken som beskriver mitt liv. Hur det ser ut ibland. Det finns musik för alla känslor. Det är bra. För man känner ju inte likadant hela tiden.

Varje rubrik för inläggen här är en titel. Eller en rad ur en låt. En låt som jag känner igen mig i för tillfället. Det var en låt som gav namn åt den här bloggen. Paramores underbara Breathe/Until Tomorrow. Om det är någon låt jag alltid ryser av så är det den. Hur man än känner sig kan man känna igen sig i den. Här är den. Ge den en chans. Lyssna. Känn. Snälla, berätta var du tyckte. Är det bara jag. Som känner så otroligt mycket för låten? Kan det vara bara jag? Nej, så är det inte. För de som skrev låten. De måste ju också ha kännt. Läste det här förut.
"I love this song! Hayley Williams is a musical genius! Her face should be on money!"
Och kan inte annat än att hålla med. Hayley är helt otrolig. Det är hon som sjunger Breathe/Until Tomorrow.

Nu måste jag äta. Mat. Igen. Man äter väldigt mycket... Jag ska snart åka till sommarstugan några dagar. Ska bli skönt.

Har du någonsin upplevt det där. Du vet, när du har en mening till en dikt eller novell i huvudet. Och det vägrar släppa taget om dej. Försvinner inte. Även om du försöker glömma. Så du sätter dig och skriver ner. Och det blir bara mera. En sida blir två som blir tre som blir tio. Mäktig känsla. Det är så det börjar jämt. Med en mening. Och du skriver. Det bara rinner ner i fingrarna. Som vatten rusar ner för en kilppvägg. Ett vattenfall. Stjärnfall.
Stjärnfallet är jag
Och du är himlen jag föll från en dag

Jag läste en sak på Simon Norrsvedens blogg jag vart så glad över idag. Det var en intevju. Från en tidning. Eller nätet. Jag minns inte. Hur som hellst. Simon sa något som gjorde mej glad. Något man inte hör så ofta. Men något som är så sant. Om du frågar mej. Han sa.
Men oavsett hur bra man är på engelska så kan man inte uppnå samma effekt, samma förståelse eller känsla för det man sjunger om det inte är på ens egert språk.
Tack Simon. För att du sa det. För det stämmer så bra. Känslan du får när du lyssnar på bra musik på svenska är. Underbar. Överväldigande. Den känslan du får när du lyssnar på Simons musik. Jag ryser när jag lyssnar på Utan ett ord. Jag kan få tårar i ögonen ibland. Jag känner så oerhört mycket. Och det är så det ska vara med musik. Musik är inget man lyssnar på bara för att. Musik är. Musik ÄR. Och den ska för alltid VARA. Musik är något underbart som vi ska vara rädda om. Något vi ska vårda. Något som kan växa. Om vi ger den chansen. Den kan växa sig stor och vi vårdar och göder den. Om vi når ut till människor. Om männsikor känner igen sig. Om människor känner.
Jag känner när jag lyssnar på musik.
Gör du?
Eller lyssnar du bara för att?