Lost in the dark.
när man hör att två bilbomber sprängts i Irak
130 människor döda,
och man inte ens blir förvånad.
Då har det gått för långt.
När man bara täner "jaha. ingen."
Det är något som är jävligt snett i den här världen.
MUSE.
Något av det absolut häftigaste jag någonsin gjort! Jag förstår verkligen varför Muse har vunnit pris för bästa liveakt, det var helt magiskt. Två av de bästa timmarn i mitt liv hittills. I går natt när jag kom hem kom mamma upp och undrade hur det varit. Jag kunde knapt svara, kunde inte beskriva det med ord. De täckte inte till. Så jag tänker inte försöka nu heller. En video får göra det. Halv-dålig kvalité. Men så får det bli. Och så får du tänka på att det är 100 ggr häftigare live.
Resistance live från hovet 24.10.2009
The way I, way I see it.
Min svenskalärare ser jag från och med idag som en bättre människa.
En människa som ger oss en del riktigt bra uppgifter.
Dagens uppgift var att skirva en historia på sex ord.
Så fort hon sa Hemingway.
Så kände jag.
Att nu blir det kul.
Att skriva är något jag älskar.
Böcker. Ord.
Att uttrycka sig är något underbart.
Något ingen kan ta ifrån oss.
Även om de tror det.
För det är våra händer, papper, pennor, böcker.
Och vi kan göra det utan att de andra ser.
I dag skrev jag.
På lektionen.
Tack.
Mörkret tog mig. Men jag sprang.
Hur ser din historia ut?
How you speak.
Om inte här. Någon annan stans.
Pratar om den.
Om musikens betydelse för mig.
Den är så stor.
Stor och varm och härlig.
Stor och hemsk och läskig.
Idag för Hayley, Josh och Taylor stå för något litet.
Som åtminstonde jag tycker är bättre än orginalet av 'Kings of Leon'
We don't know what we're doing.
De glädjen kan vara så enkel. Men nästan det bästa.
En glatt leende busschafför som hejar och ser uppriktigt glad ut.
Ovanligt. Men glad blir man.
Någon som spontant börjar prata med en på busshållplatsen.
Så ovanligt. Men trevligt.
Någon som ser att man faktiskt bara har ett mjölkpaket.
Låter en gå före i kön i mataffären.
Den lilla glada känslan. Som sprider sig i hela kroppen.
Men som lika fort som vardagsglädjen kommer försvinner den.
De jobbiga tankarna kommer igen.
De taggiga.
Vissa taggiga med lite bomull på de vassa taggarna.
Andra skaver hål.
I had it all but not what i wanted.
Vi är så fixerade vi saker.
Att köpa. Att konsumera.
Tröjan gick sönder. Vi slänger.
Laga?
Va?!?
Man köper väl en ny..?
Massor av kläder. Vi använder inte ens hälften.
En full garderob med kläder.
Vi klagar. Vi har inget att ha på oss.
Bara fula kläder.
Elektronik.
Tv. iPod. Mp3. Radio. Mobil. Micro.
Bortskämda?
Nää..? Eller.
Vi har det rätt så bra här.
Jag tycker vi ska sluta klaga.
Jag vet att det intr är lätt.
Men om vi försöker.
Det är ju egentligen inter sakerna som är det viktiga.
Det är våra nära. Och våra känslor.
Och allt hänger ihop.
