Keep your feet on the ground.

Naturkunskapsexperiment.
23 bokstäver. 
Det är vad vi ska göra i två dagar 
- naturkunskapsexperiment.
Hela klassen på en buss. I två timmar. 
Hela klassen vi en sjö. I två dagar. 
Hela klassen sover i samma hus. I en natt.
Hela klassen. Alla tillsammans. Alla på en gång. 
Vi får se hur det blir. 
Förhoppningsvis bra. 
Men man vet ju aldrig.
För än efteråt.
So here we go.

Alla barnen fiskar i sjön
förutom...
Äh, skit samma.

You are the only thing I see.

Det går inte in. Idag blev det fel igen.
Du heter inte.
Du hette.

Eller? Hur är det?
Så här är det.
För mig heter du. Du heter alltid.
Sen kan andra säga vad de vill.

Your scars are healing wrong.

Jag tänkte skriva ett inlägg.
Men jag. Skrev en dikt. Istället.
Jag vet inte om jag törs posta den här.
Det blev så.
Smack. Rakt ut bara.
Men jag gör nog det.
I alla fall. Postar.
Helt från hjärtat. Helt oredigerat.
Säkert massa stavfel och misstag.
Precis som i livet.

You're gone
Not here anymore
Not with me
Holding my hand
Supporting me when life is hard
Am I on my own? 
Living in the twilight
Not seeing the sun anymore
My sun who shined so bright
Is it gone now?
Not coming back?

Maybe it wasn't reality
Maybe everything was a dream
One of those beautiful dreams
Which you don't want to wake up from
But you do
You always do
Life isn't what we thought
Not easy and warm
Life is hard
And cold
And we are in it

Nu kan ni skratta.
Men gör det när jag står med ryggen till.
Det är väl så det ska göras?


To write love on her arms.

Jag vill bara tipsa om en organisation.
To Write Love on Her Arms. Så heter den.
Jag har länge funderat på vad den organisationen egentligen står för.
Jag menar. Namnet. Det fastnar i ens huvud.
Ett vackert namn. Men hemskt.

Så jag tog mej tid i kväll. Att gå in på hemsidan.
Läsa. Begrunda.
Konstatera. Att det här. Det verkar vara något bra.
Något som behövs.

TWLOHA är en ideell rörelse tillägnad att presentera hopp och finna hjälp för dem som kämpar med depression, missbruk, självskade beteende och självmord. TWLOHA existerar för att uppmuntra, informera, inspirera och även att investera direkt i behandling och tillfrisknande. Organisationen startades i Florida 2006. 

Gå in på TWLOHA's hemsida och läs lite mer.
Ta fem minuter.
www.twloha.com 
Köp en t-shirt?
Jag vill köpa en t-shirt.
Men ekonomin tillåter inte det just nu.

Jag vet att denna organsiation behövs.
Att den hjälper många. Och har hjälpt.



But you're already all of these things.

Jag känner mig trött och tom.
Prov att plugga till.
Matte att förstå.
Känslor.
Allt i en stor röra. Kaos.

På torsdag är det urnsättning.
Känns jobbigt. Trots det ändå lite bra.
Någonstans långt inne i mig.
Att få ett ställe att gå till.
Där man kan känna att hon är.

Jag tar hjälp av en av de stora faktorerna i mitt liv.
Som så många gånger förut flyr jag.
In i.
Musiken.

If I knew what I needed,
If I knew what was good for me,
I, I'd be down on my knees begging "please, please, please
let your light shine bright inside of me."
Shine bright in me.
                               - Outro, Miracle - Paramore

She's ripping wings off of butterflies.

Jag märker det bara mer och mer.
Så fort jag hör något nytt,
och blir överlycklig.
Att detta är vad liv handlar om.
Mitt liv.
Och många andras.
En så viktig del av mitt liv.
Som aldrig kommer blekna.
Jag vill aldrig att den ska blekna.
Får inte.
Vad tomt det skulle bli i så fall.

Well go get your shovel
And we'll dig a deep hole*

Så gå hämta din skyffel.
Och så gräver vi ett djupt hål.
Där gömmer vi det vi vill ha kvar.
Det som aldrig får försvinna.
Gömmer och sparar.

*Brick By Boring Brick - Paramore

I pray I was in this world.

Morfar åt med mamma och mig. Här. I kväll. Kvällsmat.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att mormor inte finns mig här längre.
Samtidigt som en del av mej accepterade det samtidigt som jag såg henne.
På natten den 12 Juli.
Så kan en annan del inte acceptera det. Inte alls.
Kommer den delen någonsin göra det?
Kanske. Inte.
Jag tror inte det.

Tiden läker inte alla sår.
Det vet vi alla.
Ändå säger vi det.
För att vi måste ljuga.
Ibland är en lögn det finsate man har.
Så vi säger det. Hoppas att om vi säger det tillräckligt ofta.
Så kanske någon stackare börjar tro på det.




Robert Pattinson - To Roam
Fantastisk text på den låten. Allt är sant.
Om mig i alla fall.

RSS 2.0