Won't someone stop this song.

Dagarna rullar förbi.
En efter en. Nästan fortare än vad man vill att de ska göra.
Rätt som det är en morgon kommer jag vakna med grått hår och se ett rynkigt ansikte i spegeln.
"Oj." Kommer jag tänka. "Vad fort livet gick."

Och det är ju just det det gör.
Det flimrar förbi medan vi koncentrerar oss på det vi tror är viktigt.
Utbildning. Betyg. Ett bra jobb. Hinna med bussen.
Och mitt i allt det där glömmer vi det allra viktigaste.
Att stanna upp. Titta dig omkring.
Vad är egentligen viktigast??
Alla de människor du älskar. När såg du dem senast?
En vecka sedan?
På tok för länge sedan.

Man kan styra sitt eget liv. Även om det verkar svårt ibland.
Det är du som sitter vid ratten. Styr dit du vill.
Och gör det nu. I morgon kan det vara för sent.


Never making a single sound.

Måndag. Första dagen på en ny vecka. Om någon missat det.

Höst. Skolan drar igång igen. Lektioner, bussar och läxor.
Lektioner som släpar sig fram. En del som går fort.
Bussar som kommer för sent. Bussar man missar.
Läxor. Mer eller mindre. Som måste göras.

Mer än en timme till nästa buss idag när jag slutade. Gick till bibblan.
Kollade runt bland de engelsk-språkiga böckerna. Hittade inget speciellt.
Gick in på pressbyrån. Och såg något.
Rock Sound
. En tidning.
Paramore på framsidan. Billig var den också.
Då blir man glad.
Letade efter ett nytt nummer av Groove.
Skulle vara en artikel om Simon där.
Hittade ingen tidning. Synd.




Breathe/Until Tomorrow med Paramore
Låten som inspererat mej. Till mycket.
Bland annat den här bloggen.

No one laughs at God in a hospital.

Sjukhus.

Jag minns alla de där månaderna i höstas. Alla gånger jag tog bussen upp dit. För att hälsa på. Försöka ge hennes tillvaro lite färg.
Jag minns hur jobbigt det var de där gångerna då hon var så dålig. När man knappt fick kontakt. Man fick prata. Medan man innerst inne grät. Skrek.
Varför, Gud?!?? Vad har hon gjort? Varför hon?
Hon, en så fin människa.

En av alla de där gångerna sitter etsad fast i mitt minnet. För alltid.
Hon var så dålig. Men jag och pappa fick upp henne ur sängen. Vi gick lite i korridoren. Hon och jag. Vad kan det ha varit? 20 meter? 30? Jag minns hur som hellst att hon var helt slut. Satt med droppställningen på en stol. Vi väntade på toaletten. Det tog tid. Lång tid. Men till slut vart den ledig. Jag frågade om hon klarade sig själv. Eller om hon behövde hjälp. Hon tog emot min hjälp. Och jag hjälpte henne. Så gärna. Det var det minsta jag kund göra. Men jag minns hur jobbigt det var att se henne så. Så svag att till och med ett toalettbesök var jobbigt.

Jag minns alla de där gångerna jag gick genom korridorerna på väg hem igen. Med en klump i halen och magen. Eller gråtandes.

Men jag minns också alla de där gångerna. Då man tyckte att det var lite bättre än vanligt. Hur glad man var då.

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one's laughing at God when they've lost all they got and they don't know what for
 - Regina Spektor 'Laughing With'

Pushed it aside.

Du kanske minns. Att jag nämnde att jag målade om mitt rum. Men det var länge sen nu. Länge sen jag nämnde det.
Idag var jag på Ikea. Igen. Jag köpte lampa och gardiner. Svarta gardiner.
Mamma ifrågasatt. Svarta?
Dystert och mörkt. Tyckte hon.
Fint. Tyckte jag.

Svart måste inte vara dystert och mörkt. Svart kan vara vackert. Är vackert.
Jag gillar svart. Svart passar alltid.
Folk säger att man inte får bära svart på bröllop.
Vad gör hälften av alla män? Svart kostym. Eller frack.
Svart.
Svart är vackert.
Oftast.
Svarta hjärtan är hemska. Att ha innom sig.

Och när jag tänker efter.

Vänta. Stå rakt. Mammas blick far upp och ner.
Jag står rakt. Försöker.
Vad sned du är.
Jo. Tack. Jag vet. Det ingår liksom i diagnosen.

Och så är det. Jag har skolios. Min ryggrad är sned. Ganska mycket.
Men inte tillräckligt för att de ska göra något åt den.
Så sned är den inte. Än.
Kan bli. Fast de tror inte det.
Men röntgas det ska jag. Igen och igen.  

Osymetri.
Var ordet läkaren använde. När han såg min kropp.
Min högra höft sitter högre upp. Än den vänstra.
Min vänstra axel är lite högre upp. Än den högra.

Detta är något jag inte tänker så mycket på. Inte alltid.
Kan dock märkas när jag köper nya jeanes. Att höfterna är så olika.
Jag kan skämmas vissa dagar. Särskilt om jag går i bikini. På stranden.
Att det syns. Att jag är osymetrisk.
För det pratas det ju om överallt. Symetri.
Allt ska vara symetriskt.
Och där står jag. Som ett levande exempel.
På osymetrin.

Ignorance is your new best friend.

Idag är det en bra dag. För mig. Och andra Paramore fans.
En ny video. Premär. Låt från nya skivan som kommer 29 september.
Igonrance. Heter låten.
Och videon. En helt ny dimetion. En ny fantastisk video. Som fick mej tårögd. 
Inte så svårt nu för tiden. Men i alla fall.  

Jag älskar texten. Jag känner igen mig.
Det är mig Hayley sjunder om.



Dålig kvalité. Jo. Jag vet.
Här är det dock bättre kvalité.

Don't wanna hear.

Ibland kan drömmar vara sanna. Jo. det är sant. Jag var just med om det. För några nätter sedan.
Det handlade egentligen om en skit sak. Men lite häftigt är det i alla fall.

Jag hade tappat bort en grej. Funderade på vart den kunde vara.
Funderade hela dagen. Innan jag somnade.
Kunde inte komma på något. Ingenting alls.
Somnade. Drömde.
I drömmen letade jag efter min förlorade ägodel. Jag hittade den.
Under mitt nattduksbord.
 
Jag vaknade. Kom ihåg drömmen.
Jag tittade under nattduksbordet.
Och vad hittar jag där?
Jo. Jag hittar vad jag letat efter. Vad jag inte hittat tidigare.

Erkänn. Lite häftigt är det.

Så kom an.

Jag tror just jag läst dagen bästa blogg inlägg. Alla kategorier.
Det drog i mungiporna. Lite uppåt. Sådär.
Gjorde kvällen. Trotts att jag skurat golv och skruvat lister.
Tills det inte gick ihop sig längre. Tills en var för lång. Då gick jag.
Hej då listerna.

Men tillbaka till det där blogg inlägget. Som var kuligt.
Jag gick in på Simons blogg som vanligt. Som alla andra dagar.
Och högst upp är rubriken. "Svennes. Or no Svennes."
Jag läser. Om Simons kaviar-bravader.
Han köpte Svennes kaviar. Istället för Kalles.
Svennes var billigare. Två tuber för en.
Och nu har han kommit på att han inte vill ha dem. Men har inte mage att slänga dem.
Slösa maten.
Så han säljer dem. Typ oanvända.
 
Jag lyckade inte få med hans annons. Fel filformat eller något.
Så gå in och kolla. Lite kvälls humor utlovas.
Om du delar min humor. Och 16 andras.

Gokväll.

Sing us a song and we'll sing it back to you.

Hur kan musik få en att känna så mycket? Jag lyssnade för några minuter sedan på Paramore's My Heart från Anaheim. Jag får tårar i ögonen och blir helt uppslukad. Inne i musiken. 
Precis som varje gång jag lyssnar på den verisonen av My Heart. Det är något speciellt med den. Något magiskt. Magi.



Lyssna på den. Ge okänd musik en ärlig chans. Ibland är det värt det. Jag tror det i det här fallet.

People are like songs.

Nu har jag kommit hem igen. Har varit i stugan sedan i torsdags. Efter 3-4 dagar brukare det bli sådär... rastlöst. Allt som finns att göra är gjort. Man har läst massor redan. Badat. Solat. Plockat lite svamp. Rensat den. Stekt den. Ätit den. Slut.
Men jag har gjort något jag aldrig tidigare gjort. Jag har vindsurfat. Eller... surfat. Jag kan få upp seglet ur vattnet. Men när vinden trycker i så hamnar jag i plurret. Plask. En gång lyckades jag hålla emot. Och vilken känsla! Absolut någonting jag vill göra igen! Men ont i armarna får man...

I morgon börja mamma jobba. Så då är jag själv hemma. Det är något jag gillar. Men jag tror att jag så åka ner på stan. Måste inhandla lite grejer. Smått-och-gott. Fast ramar är inte goda alls. Och rakblad är så jobbiga och svälja.




Jag har läst ikapp på Simons blogg. Jag vet. Jag tjatar om den. Men det är min favorit blogg. Och min musik. Och min. Jag gillar sättet han skriver på. Sättet han sjunger på. Sättet han skriver sina texter på. Fint är det.

Nu ska jag posta ett brev. Snigel post. Jag tror att hon vet att det är henne brevet ska till.

Det finns inga prinsessor mer.

Jag har egentligen inte tid för det här. Att blogga just nu. Men jag gör det. Ändå. För att jag känner för det. Följer magkänslan. kanske dumt gjort. Men i så fall får jag ta dert senare.
Jag ska snart äta. Mat. Och sedan sätta mig i en linder 4.40. En båt. Inga hjul. Bara en elvisp där bak. Snabbare än en elvisp. Fort som satan går det. Nej. Inte alls. Men snabbare än att vispa grädde. Jag babblar.
Jag ska sätta mig i båten med snabbare-än-elvispen mototn för att ta mig ut till en ö. Min faster hyr en stuga. Nej. Hus är det hon hyr. Hon hyr det i alla fall på ön. Tar en kvart ungefär att åka dit. Med båt. Tar längre tid att simma. 
Jag kanske kör båten själv. Pappa brukar tjata om att jag borde lärar mig att köra båt bra. För-att-sånt-ska-man-kunna. Jag kan köra. Ganska bra. Inte in i den trånga platsen vid brygga dock. Då blir alla andra båtar mos. Ojoj. Inte bra. Båt-mos.
Jag kom hem från stugan i går kväll. Har plockat tre korgar kantareller. Rensat i 4 timmar. Fin helg det. Idag har jag varit hos polisen. Igen. Jag är ingen brottsling. Jag fixade bara leg. Hämtas om fem arbetsdagar. Så bra.
Nu - mat. Sen blir det till att åka båt.

RSS 2.0