But time isn't on my side.
Jag vet inte hur julkänslan infinner sig i år.
Inte är det som när man var liten. När julen alltid var något man gick och väntade på. I veckor väntade man. Kvällen innan julafton var det alltid svårt att somna.
Men det var många år sedan den känslan försvann.
Nu längtar jag inte efter julenpå samma sätt.
Jag längtar dock efter kärleken och genenskapen som kommer med julen. Den är speciell.
I år har julen bara käntas jobbig. Och i går kväll slog det mej varför det känns jobbigare i år.
Mormor.
Saknaden efter henne är så otroligt mycket större vid högtider jag alltid firat med henne. Firade inte förre julen med henne heller, men några dagra senare träffade jag henne.
Nu vet jag att i år kommer jag inte alls träffar henne vid julen. Jag vet att det kommer (troligtvis) dröja många långar år innan jag träffar henne igen.
Något som får mej att se fram emot julen i år är min kusin. Jag ska få träffa henne igen. Det var länge sedan. Alldeles för länge sedan.
Jag ska försöka att leva i nuet. Jag vet att min mormor vill att jag gör det. Så jag gör det, försöker.
God jul.
Trying to prove to us it's real.
Har inte skrivit något här på väldigt länge.
Har inte haft något insperation.
Så här brukar det vara för mig. Ingen konstigt alls.
Skrivande varierar. Upp och ner.
11 dagar kvar till julafton. Lite ångest.
I år längtar jag verkligen inte dit.
Men det blir säkert bra när vi är där. Hoppas jag.
Det är bara den där julhysterin jag hatar.
Affärernas julskyltningar.
Att allt måste vara perfekt.
Vi lurar oss själva.
Julen handlar inte om konsumtion. Nej.
Julen tappade sin innebörd för länge sedan.
Lite sorgligt tycker jag.
För mig handlar julen om julklapps-stress, kvällen-före-julafton-stress och, till slut, en mysig kväll med familj och släkt.
Jag tröttnade på julmusik samtidigt som jag hörde den första jullåten på radion.
De där hurtiga jullåtarna man mår illa av. Du vet säkert vilka jag menar.
Flyr från dem.
Stänger av radion. Höjer ljudet på iPoden när jag är på stan.
11 dagar till. Sedan slipper jag dem ett tag igen. Skönt.
När julen är över så kommer Nyårs-hysterin.
Åh, så lycklig jag blir...
Travelling endlessly.
And pain is just a simple comprimise
So we can get what we want out of it
Oh, we're shadows.
It's only the real world.
USA's valsystem. Jag tror det är gjort för att ingen ska förstå.
Dagarna går så otroligt fort.
Rätt som det är kommer jag nog att vakna upp och vara 70 år gammal.
Tror jag.
Jag tänker inte riktigt på det. Att livet går så fort.
Man längtar till de där dagarna.
Då man ska göra något speciellt.
Men alla andra dagar då?
De bara rullar på.
Som i nån slags dimma.
Maybe then we'd remember to slow down, at all of our favorite parts.
We don't know what we're doing.
De glädjen kan vara så enkel. Men nästan det bästa.
En glatt leende busschafför som hejar och ser uppriktigt glad ut.
Ovanligt. Men glad blir man.
Någon som spontant börjar prata med en på busshållplatsen.
Så ovanligt. Men trevligt.
Någon som ser att man faktiskt bara har ett mjölkpaket.
Låter en gå före i kön i mataffären.
Den lilla glada känslan. Som sprider sig i hela kroppen.
Men som lika fort som vardagsglädjen kommer försvinner den.
De jobbiga tankarna kommer igen.
De taggiga.
Vissa taggiga med lite bomull på de vassa taggarna.
Andra skaver hål.
I had it all but not what i wanted.
Vi är så fixerade vi saker.
Att köpa. Att konsumera.
Tröjan gick sönder. Vi slänger.
Laga?
Va?!?
Man köper väl en ny..?
Massor av kläder. Vi använder inte ens hälften.
En full garderob med kläder.
Vi klagar. Vi har inget att ha på oss.
Bara fula kläder.
Elektronik.
Tv. iPod. Mp3. Radio. Mobil. Micro.
Bortskämda?
Nää..? Eller.
Vi har det rätt så bra här.
Jag tycker vi ska sluta klaga.
Jag vet att det intr är lätt.
Men om vi försöker.
Det är ju egentligen inter sakerna som är det viktiga.
Det är våra nära. Och våra känslor.
Och allt hänger ihop.
Keep your feet on the ground.
23 bokstäver.
Det är vad vi ska göra i två dagar
- naturkunskapsexperiment.
Hela klassen på en buss. I två timmar.
Hela klassen vi en sjö. I två dagar.
Hela klassen sover i samma hus. I en natt.
Hela klassen. Alla tillsammans. Alla på en gång.
Vi får se hur det blir.
Förhoppningsvis bra.
Men man vet ju aldrig.
För än efteråt.
So here we go.
Alla barnen fiskar i sjön
förutom...
Äh, skit samma.
You are the only thing I see.
Du heter inte.
Du hette.
Eller? Hur är det?
Så här är det.
För mig heter du. Du heter alltid.
Sen kan andra säga vad de vill.
Your scars are healing wrong.
Jag tänkte skriva ett inlägg.
Men jag. Skrev en dikt. Istället.
Jag vet inte om jag törs posta den här.
Det blev så.
Smack. Rakt ut bara.
Men jag gör nog det.
I alla fall. Postar.
Helt från hjärtat. Helt oredigerat.
Säkert massa stavfel och misstag.
Precis som i livet.
You're gone
Not here anymore
Not with me
Holding my hand
Supporting me when life is hard
Am I on my own?
Living in the twilight
Not seeing the sun anymore
My sun who shined so bright
Is it gone now?
Not coming back?
Maybe it wasn't reality
Maybe everything was a dream
One of those beautiful dreams
Which you don't want to wake up from
But you do
You always do
Life isn't what we thought
Not easy and warm
Life is hard
And cold
And we are in it
Nu kan ni skratta.
Men gör det när jag står med ryggen till.
Det är väl så det ska göras?
To write love on her arms.
To Write Love on Her Arms. Så heter den.
Jag har länge funderat på vad den organisationen egentligen står för.
Jag menar. Namnet. Det fastnar i ens huvud.
Ett vackert namn. Men hemskt.
Så jag tog mej tid i kväll. Att gå in på hemsidan.
Läsa. Begrunda.
Konstatera. Att det här. Det verkar vara något bra.
Något som behövs.
TWLOHA är en ideell rörelse tillägnad att presentera hopp och finna hjälp för dem som kämpar med depression, missbruk, självskade beteende och självmord. TWLOHA existerar för att uppmuntra, informera, inspirera och även att investera direkt i behandling och tillfrisknande. Organisationen startades i Florida 2006.
Gå in på TWLOHA's hemsida och läs lite mer.
Ta fem minuter.
www.twloha.com
Köp en t-shirt?
Jag vill köpa en t-shirt.
Men ekonomin tillåter inte det just nu.
Jag vet att denna organsiation behövs.
Att den hjälper många. Och har hjälpt.
She's ripping wings off of butterflies.
Så fort jag hör något nytt,
och blir överlycklig.
Att detta är vad liv handlar om.
Mitt liv.
Och många andras.
En så viktig del av mitt liv.
Som aldrig kommer blekna.
Jag vill aldrig att den ska blekna.
Får inte.
Vad tomt det skulle bli i så fall.
Well go get your shovel
And we'll dig a deep hole*
Så gå hämta din skyffel.
Och så gräver vi ett djupt hål.
Där gömmer vi det vi vill ha kvar.
Det som aldrig får försvinna.
Gömmer och sparar.
*Brick By Boring Brick - Paramore
Won't someone stop this song.
Dagarna rullar förbi.
En efter en. Nästan fortare än vad man vill att de ska göra.
Rätt som det är en morgon kommer jag vakna med grått hår och se ett rynkigt ansikte i spegeln.
"Oj." Kommer jag tänka. "Vad fort livet gick."
Och det är ju just det det gör.
Det flimrar förbi medan vi koncentrerar oss på det vi tror är viktigt.
Utbildning. Betyg. Ett bra jobb. Hinna med bussen.
Och mitt i allt det där glömmer vi det allra viktigaste.
Att stanna upp. Titta dig omkring.
Vad är egentligen viktigast??
Alla de människor du älskar. När såg du dem senast?
En vecka sedan?
På tok för länge sedan.
Man kan styra sitt eget liv. Även om det verkar svårt ibland.
Det är du som sitter vid ratten. Styr dit du vill.
Och gör det nu. I morgon kan det vara för sent.
No one laughs at God in a hospital.
Jag minns alla de där månaderna i höstas. Alla gånger jag tog bussen upp dit. För att hälsa på. Försöka ge hennes tillvaro lite färg.
Jag minns hur jobbigt det var de där gångerna då hon var så dålig. När man knappt fick kontakt. Man fick prata. Medan man innerst inne grät. Skrek.
Varför, Gud?!?? Vad har hon gjort? Varför hon?
Hon, en så fin människa.
En av alla de där gångerna sitter etsad fast i mitt minnet. För alltid.
Hon var så dålig. Men jag och pappa fick upp henne ur sängen. Vi gick lite i korridoren. Hon och jag. Vad kan det ha varit? 20 meter? 30? Jag minns hur som hellst att hon var helt slut. Satt med droppställningen på en stol. Vi väntade på toaletten. Det tog tid. Lång tid. Men till slut vart den ledig. Jag frågade om hon klarade sig själv. Eller om hon behövde hjälp. Hon tog emot min hjälp. Och jag hjälpte henne. Så gärna. Det var det minsta jag kund göra. Men jag minns hur jobbigt det var att se henne så. Så svag att till och med ett toalettbesök var jobbigt.
Jag minns alla de där gångerna jag gick genom korridorerna på väg hem igen. Med en klump i halen och magen. Eller gråtandes.
Men jag minns också alla de där gångerna. Då man tyckte att det var lite bättre än vanligt. Hur glad man var då.
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one's laughing at God when they've lost all they got and they don't know what for
- Regina Spektor 'Laughing With'
Pushed it aside.
Idag var jag på Ikea. Igen. Jag köpte lampa och gardiner. Svarta gardiner.
Mamma ifrågasatt. Svarta?
Dystert och mörkt. Tyckte hon.
Fint. Tyckte jag.
Svart måste inte vara dystert och mörkt. Svart kan vara vackert. Är vackert.
Jag gillar svart. Svart passar alltid.
Folk säger att man inte får bära svart på bröllop.
Vad gör hälften av alla män? Svart kostym. Eller frack.
Svart.
Svart är vackert.
Oftast.
Svarta hjärtan är hemska. Att ha innom sig.
Och när jag tänker efter.
Jag står rakt. Försöker.
Vad sned du är.
Jo. Tack. Jag vet. Det ingår liksom i diagnosen.
Och så är det. Jag har skolios. Min ryggrad är sned. Ganska mycket.
Men inte tillräckligt för att de ska göra något åt den.
Så sned är den inte. Än.
Kan bli. Fast de tror inte det.
Men röntgas det ska jag. Igen och igen.
Osymetri.
Var ordet läkaren använde. När han såg min kropp.
Min högra höft sitter högre upp. Än den vänstra.
Min vänstra axel är lite högre upp. Än den högra.
Detta är något jag inte tänker så mycket på. Inte alltid.
Kan dock märkas när jag köper nya jeanes. Att höfterna är så olika.
Jag kan skämmas vissa dagar. Särskilt om jag går i bikini. På stranden.
Att det syns. Att jag är osymetrisk.
För det pratas det ju om överallt. Symetri.
Allt ska vara symetriskt.
Och där står jag. Som ett levande exempel.
På osymetrin.
Don't wanna hear.
Det handlade egentligen om en skit sak. Men lite häftigt är det i alla fall.
Jag hade tappat bort en grej. Funderade på vart den kunde vara.
Funderade hela dagen. Innan jag somnade.
Kunde inte komma på något. Ingenting alls.
Somnade. Drömde.
I drömmen letade jag efter min förlorade ägodel. Jag hittade den.
Under mitt nattduksbord.
Jag vaknade. Kom ihåg drömmen.
Jag tittade under nattduksbordet.
Och vad hittar jag där?
Jo. Jag hittar vad jag letat efter. Vad jag inte hittat tidigare.
Erkänn. Lite häftigt är det.
Så kom an.
Det drog i mungiporna. Lite uppåt. Sådär.
Gjorde kvällen. Trotts att jag skurat golv och skruvat lister.
Tills det inte gick ihop sig längre. Tills en var för lång. Då gick jag.
Hej då listerna.
Men tillbaka till det där blogg inlägget. Som var kuligt.
Jag gick in på Simons blogg som vanligt. Som alla andra dagar.
Och högst upp är rubriken. "Svennes. Or no Svennes."
Jag läser. Om Simons kaviar-bravader.
Han köpte Svennes kaviar. Istället för Kalles.
Svennes var billigare. Två tuber för en.
Och nu har han kommit på att han inte vill ha dem. Men har inte mage att slänga dem.
Slösa maten.
Så han säljer dem. Typ oanvända.
Jag lyckade inte få med hans annons. Fel filformat eller något.
Så gå in och kolla. Lite kvälls humor utlovas.
Om du delar min humor. Och 16 andras.
Gokväll.
Det finns inga prinsessor mer.
Jag ska snart äta. Mat. Och sedan sätta mig i en linder 4.40. En båt. Inga hjul. Bara en elvisp där bak. Snabbare än en elvisp. Fort som satan går det. Nej. Inte alls. Men snabbare än att vispa grädde. Jag babblar.
Jag ska sätta mig i båten med snabbare-än-elvispen mototn för att ta mig ut till en ö. Min faster hyr en stuga. Nej. Hus är det hon hyr. Hon hyr det i alla fall på ön. Tar en kvart ungefär att åka dit. Med båt. Tar längre tid att simma.
Jag kanske kör båten själv. Pappa brukar tjata om att jag borde lärar mig att köra båt bra. För-att-sånt-ska-man-kunna. Jag kan köra. Ganska bra. Inte in i den trånga platsen vid brygga dock. Då blir alla andra båtar mos. Ojoj. Inte bra. Båt-mos.
Jag kom hem från stugan i går kväll. Har plockat tre korgar kantareller. Rensat i 4 timmar. Fin helg det. Idag har jag varit hos polisen. Igen. Jag är ingen brottsling. Jag fixade bara leg. Hämtas om fem arbetsdagar. Så bra.
Nu - mat. Sen blir det till att åka båt.
And you don't have a clue.
Jag tror att man lär känna sig själv. Precis som du lär känna någon främling. För öppnar du dig inte för dig själv så kommer du aldrig lära känna dig själv. Man måste ta tid fört att lära känna sig själv. Men det är svårt. Jag känner inte mej själv. Inte helt. Jag vet att jag heter Hanna. Att jag är född 1993. Att jag är 16 år. Sån där information som man får inpräntad. Sånt man ska veta om sig själv.Sånt som andra talar om för en.
Men om man tar det hela till ett djupare stadie. Om man verkligen går in i sig själv. Och frågar. Vem är jag?! Vad får du för svar då? Får man ett svar? Det är inte säkert. Jag får inget säkert svar. Vissa dagar är jag en Hanna. Andra en annan.
Men vilken Hanna jag än är så vet jag vissa saker om mig själv. Jag vet att jag är helt fast i en bok serie. En bok serie som har ett namn. Men säger jag det högt till alla har alla fördommar om den serien. På grund av hysterin runt den. Visst. Jag är också hysterisk. Jag älskar serien. Den betyder massor för mig. Annars hade jag inte lagt så mycket pengar på den. Jag har lagt över 1000 kr på den. Minst. Men så länge den betyder något för mig. Så länge den är speciell för mig. Så länge jag älskar den. Så spelar det ingen roll vad andra tycker om den. Eller om mig på grund av att jag älskar den. Så därför säger jag det högt. Att det är Stephenie Meyers Twilight Saga jag älskar. Men jag säger det inte till alla. Jämt. Inte första gången jag träffar en människa. Jag ställer mej inte på en stol och skriker. "Jag heter Hanna och jag älskar Twilight Saga!".
Jag vet några saker till. Vilken Hanna jag än är. Jag vet att jag älskar Paramore. Att jag har en alldeles speciell relation till de bandet. Jätte speciell.
Att jag älskar indie också. Duvetmusik. Indie.
Och Simon Norrsveden.
Att det finns människor runt om kring mej som älskar mig för den jag är. Även om jag inte känner mej själv. Helt och hållet.
Att det finns männniskor jag älskar. Massor. Massor älskar jag dem. De som har en speciell plats i mitt hjärta. De är ganska många. Faktiskt.
